bloggen har fått lida. jag är nämligen en hårt arbetande kvinna. eller jag överdrev. jag har spenderat några dagar här hos johansen för mitt rum hemma är alldeles för stökigt och äckligt. och det orkar jag inte ta tag i. fly från dina problem. japp. annars dåå. jo men jag har skrivit cv idag som jag daskat ner i Coop Extra:s brevlåda. sen surar jag väl över att sommaren börjar gå mot höst och att min fina bränna jag en gång hade är borta. det händer väl inte så mycket mer, chillar och hänger på Hemmakväll. kollar i plånboken var fjärde minut och undrar "hur pank kan man egentligen vara?"

kom hem från jobbet för knappt en timma sen. första gången jag jobbade själv och det gick hur bra som helst. enligt mig själv då, vi får se vad jag får höra imorgon. om jag glömt stänga ned något eller så. vi får hålla tummarna helt enkelt. annars tycker jag det är skit kul att jobba där! Nu ska jag pusta ut lite och titta på America's Next Top Model säsong 16 med en godisburk från Hemmakväll bredvid!

mina föräldrar heter Hilda andersson och Håkan andersson. dom är runt 50 år och jag är deras enda barn. deras enda lilla bråkstake. så ja, jag är bortskämd och kanske lite för mycket älskad och det kan hända att jag ibland (LÄS ofta) blir behandlad som ett litet barn. vilket jag aldrig, inte ens när jag var liten, har känt mig så värst bekväm med.

jag är nog mest lik min mamma ärligt talat. jag gillar inte riktigt att erkänna det faktiskt, jag avskyr när någon är mammig mot mig för att jag är nog ganska mammig själv. så därför blir det oftast konflikter mellan mig och min mor, vi är två alldeles för lika individer att det blir som en krock. den enda personen jag inte är mammig mot är nog pappa. jag är pappas flicka, alltid varit och kommer alltid att vara det. så jag går mest ihop med min far än med min mor. men båda mina föräldrar är guld värda!

men vi börjar från start då. när jag var liten var min föräldrar min värld minst sagt, vi bodde i en liten villa ganska så centralt med många nära grannar och jag lekte oftast i lekparken med alla kvarterets barn. mina föräldrar brukade kalla mig kvarterets populäraste unge. det kanske jag var också, jag lekte med alla barnen till och med dom som jag inte visste namnet på. min mamma var den där typiska mamman som städade hemma och lagade alltid husmanskost och tog hand om mig. jag har så många minnen av när hon badade mig, och hjälpte mig städa mitt rum, när hon plåstrade om mina knän när jag hade ramlat av cykeln. hon var den mamma som sprang ut när jag ropade på henne från gatan "mamma titta vad jag kan". hon var den där som gjorde mig klar för sängen, bäddade ned mig ordenligt och pussade mig på pannan. hon såg till att jag alltid mådde bra och trivdes.

pappa var den som alltid lekte med mig. det var han som lärde mig cykla, han grävde i sandlådan med mig. han gungade med mig och läste sagor för mig. han fixade och donade med mina leksaker som alltid gick sönder. han fixade poolen på sommaren och såg till att cykelhjulen hade luft. han spelade sällskapsspel med mig och tv-spel. han var superpappan som alla mina vänner tycker var så rolig. men han var bara min pappa.

under alla mina födelsedagar har mamma och pappa alltid ställt upp med inbjudningar, tårtor, lekar, trolleri, presenter, ja allt. mina födelsedagar var oslagbara, jag minns mina födelsedagar så himla bra fortfarande och det tack vare mina underbara föräldrar.

sen blev man ju äldre och mina föräldrar blev något pinsamma. man blev en riktigt tonåring som bara var på vift och hade för sig en massa trams som dom inte hade en aning om. vi bråkade en massa och hade våra stunder men dom finns ju alltid. alla föräldrar bråkar med sina barn, så är det bara. och jag bråkar med dom fortfarande och ärligt talat så kommer vi sällan överrens men det är inte dom stunderna jag kommer att minnas. det är dom bra stunderna, när dom byggde upp min barndom till något så himla fint som jag aldrig kommer att glömma. hur det stöttade mig genom hela högstadiet när jag hade de absolut värsta perioderna i mitt liv. alla våra resor och de fina dagar vi har varit tillsammans och skrattat ihop. för vi är en familj, en helt vanlig familj som vart med om både tårar och skratt. och det bästa är att jag vet att de finns där för mig när jag behöver dom. jag älskar dom, jag brukar inte säga det allt för ofta som jag borde göra, men jag älskar dom. dom betyder världen för mig. <3

dumma blogg.se vill inte samarbeta. därav inga fina insp. bilder.

men jag är glad ändå. jag var nämligen på arbetsintervju idag på Hemmakväll och för bara någon timme sedan fick jag besked. det är klappat och klart, jag har jobbet och imorgon börjar jag 17:30. DET GÅR BRA NUUUU

För de intresserade människorna som läser denna blogg - MYCKET BRA BOK! Har läst ungefär halva boken och den är en såndär fin må-bra-bok. En perfekt sommarbok!

Säsong 4 har kommit! Vi såg precis klart andra avsnittet! Nu väntar vi spänt på nästa avsnitt som kommer i början av nästan vecka.

Jag vet inte hur långt jag ska gå tillbaka för att kunna skriva om min första kärlek. finns ju en del artister man kärade ner sig i som barn, som satt uppklistrat på väggen och sedan byttes ut mot andra (Aaron Carter höll väldigt länge). Sen finns det personer man träffade på högstadiet, men ändå inte att jämföra med vad jag känner nu. allt annat bleknade när jag träffade mårten johansen. det är kärlek i en klass som jag inte trodde fanns. världsklass.

Vi träffades första gången den 6 augusti 2010 och jag föll pladask. Vi hamnade vid samma bord inne på New Port av ren slump, också ren slump att jag och mina vänner bestämde oss bara en kvart innan att vi skulle dit och ta något att dricka. Hur som helst, kom fram till att han redan visste vem jag var och till och med visste vart jag bodde. Något jag blev imponerad av, vem har sån koll liksom? De olika samtalen flöt på det ena efter det andra. Vi gick sedan iväg och pratade lite medan han skulle vänta på sin mamma. Det avslutades med en kyss och ett flertal fjärilar i magen. Gick, eller snarare sprang tillbaka till våra vänner och jag bad direkt efter hans nummer. Jag skulle bara veta vad det där var för något!

Några dagar gick och ett tusentals sms skickades. Vi träffades ett par gånger men att fråga varandra då om det verkligen var något va ju jätte pinsamt! Den 18 augusti 2010, bara ett par dagar senare, tog du saken i egna händer och frågade chans (hiihi gulle). Min glädje då går inte att beskriva. Och kärleken växte och det gör den fortfarande.

Finns ingen som har gjort mig så lycklig som jag är med dig älskling. Jag tror på riktigt att man känner när det är äkta. För det här är äkta, äkta kärlek. Och jag måste erkänna, jag är fortfarande som nykär. Det finns fjärilar i magen, och ibland känns det som dom aldrig kommer att försvinna. Du är det bästa jag vet.

Jag älskar dig Mårten Johansen.