mina föräldrar heter Hilda andersson och Håkan andersson. dom är runt 50 år och jag är deras enda barn. deras enda lilla bråkstake. så ja, jag är bortskämd och kanske lite för mycket älskad och det kan hända att jag ibland (LÄS ofta) blir behandlad som ett litet barn. vilket jag aldrig, inte ens när jag var liten, har känt mig så värst bekväm med.

jag är nog mest lik min mamma ärligt talat. jag gillar inte riktigt att erkänna det faktiskt, jag avskyr när någon är mammig mot mig för att jag är nog ganska mammig själv. så därför blir det oftast konflikter mellan mig och min mor, vi är två alldeles för lika individer att det blir som en krock. den enda personen jag inte är mammig mot är nog pappa. jag är pappas flicka, alltid varit och kommer alltid att vara det. så jag går mest ihop med min far än med min mor. men båda mina föräldrar är guld värda!

men vi börjar från start då. när jag var liten var min föräldrar min värld minst sagt, vi bodde i en liten villa ganska så centralt med många nära grannar och jag lekte oftast i lekparken med alla kvarterets barn. mina föräldrar brukade kalla mig kvarterets populäraste unge. det kanske jag var också, jag lekte med alla barnen till och med dom som jag inte visste namnet på. min mamma var den där typiska mamman som städade hemma och lagade alltid husmanskost och tog hand om mig. jag har så många minnen av när hon badade mig, och hjälpte mig städa mitt rum, när hon plåstrade om mina knän när jag hade ramlat av cykeln. hon var den mamma som sprang ut när jag ropade på henne från gatan "mamma titta vad jag kan". hon var den där som gjorde mig klar för sängen, bäddade ned mig ordenligt och pussade mig på pannan. hon såg till att jag alltid mådde bra och trivdes.

pappa var den som alltid lekte med mig. det var han som lärde mig cykla, han grävde i sandlådan med mig. han gungade med mig och läste sagor för mig. han fixade och donade med mina leksaker som alltid gick sönder. han fixade poolen på sommaren och såg till att cykelhjulen hade luft. han spelade sällskapsspel med mig och tv-spel. han var superpappan som alla mina vänner tycker var så rolig. men han var bara min pappa.

under alla mina födelsedagar har mamma och pappa alltid ställt upp med inbjudningar, tårtor, lekar, trolleri, presenter, ja allt. mina födelsedagar var oslagbara, jag minns mina födelsedagar så himla bra fortfarande och det tack vare mina underbara föräldrar.

sen blev man ju äldre och mina föräldrar blev något pinsamma. man blev en riktigt tonåring som bara var på vift och hade för sig en massa trams som dom inte hade en aning om. vi bråkade en massa och hade våra stunder men dom finns ju alltid. alla föräldrar bråkar med sina barn, så är det bara. och jag bråkar med dom fortfarande och ärligt talat så kommer vi sällan överrens men det är inte dom stunderna jag kommer att minnas. det är dom bra stunderna, när dom byggde upp min barndom till något så himla fint som jag aldrig kommer att glömma. hur det stöttade mig genom hela högstadiet när jag hade de absolut värsta perioderna i mitt liv. alla våra resor och de fina dagar vi har varit tillsammans och skrattat ihop. för vi är en familj, en helt vanlig familj som vart med om både tårar och skratt. och det bästa är att jag vet att de finns där för mig när jag behöver dom. jag älskar dom, jag brukar inte säga det allt för ofta som jag borde göra, men jag älskar dom. dom betyder världen för mig. <3