Hard work work
Vill gärna tro att jag är en superwoman som klarar ett heltids arbete på Willys och extra på Hemmakväll. Alltså jag begår ett långsamt självmord... typ.
Men som den envisa lilla människa jag är så ger jag inte upp. Jag biter ihop, dock blir det en del gnäll när man kommer hem, ont här och lite där, gråter en skvätt för att jag inte får mina timmar att gå ihop. Var det tvunget att bli 24 timmar per dygn liksom!?!!!? 48 hade varit lagom.
Nu ska jag sluta gnälla..
14.11.11
jag fick lust att skriva av mig.
bloggen har jag fått lägga åt sidan. inte för att jag vill utan för att jag måste. så känns det som iaf. den här bloggen ska handla om mig, mina tankar och min vardag men på senaste tiden har jag känt mig precis som vem som helst förutom mig själv. någon annan i min lilla kropp och någon annan som gör alla dessa handlingar. jag vet inte hur jag ska förklara.
känns som att jag borde må så himla dåligt. som att höstdeppen har kommit ifatt mig men det har hänt så bra saker på senaste tiden att jag står någonstans på gränsen mellan bra och dåligt. jag vet inte vart jag ska ta vägen.
jag började jobba på Willys i Tisdags, för knappt en vecka sedan. och det kan vara det bästa som har hänt mig sedan studenten. nu har jag ett vikariat där månaden ut och chefen tror också att jag kommer bli kvar ett tag till framöver. men att aldrig veta säkert? jag är så trött på att aldrig veta vart jag är på väg eller vart jag hamnar senare.
jag har haft gråten i halsen varje gång jag har kommit hem efter jobbet. vissa gånger brister det. inte för att jag inte vill det här, utan för att jag vill det så jävla mycket. iaf ett år eller ett par framöver tills jag vet vad jag verkligen vill bli. jag har sett mina föräldrar, mårten, mårtens föräldrar, vänner, släktingar bli så stolta för min skull. jag själv känner att jag lyckats för en gång skull. men hur länge håller det i dig? jag är så trött på att aldrig veta..
jag vill klara av det här. jag vill klara två jobb och känna att jag är värd det, att jag gör det bra. men jag känner mig värdelös ändå. jag känner mig inte som mig själv, jag känner att jag inte kan göra mitt bästa. och som grädden på bakelsen har jag blivit sjuk med. jag knaprar tabletter, äter clementiner, dränker näsan i spray men jag mår ändå bara sämre. imorgon vill jag vara frisk, va mig själv och gå till mina jobb och göra mitt absolut bästa. ha orken. fast det kommer inte hända än..
men jag har tur. jag har världens bästa pojkvän, världens bästa vän och världens bästa föräldrar.
Mårten, Nilla, mamma, pappa. Vad skulle jag göra utan er?
bloggen har jag fått lägga åt sidan. inte för att jag vill utan för att jag måste. så känns det som iaf. den här bloggen ska handla om mig, mina tankar och min vardag men på senaste tiden har jag känt mig precis som vem som helst förutom mig själv. någon annan i min lilla kropp och någon annan som gör alla dessa handlingar. jag vet inte hur jag ska förklara.
känns som att jag borde må så himla dåligt. som att höstdeppen har kommit ifatt mig men det har hänt så bra saker på senaste tiden att jag står någonstans på gränsen mellan bra och dåligt. jag vet inte vart jag ska ta vägen.
jag började jobba på Willys i Tisdags, för knappt en vecka sedan. och det kan vara det bästa som har hänt mig sedan studenten. nu har jag ett vikariat där månaden ut och chefen tror också att jag kommer bli kvar ett tag till framöver. men att aldrig veta säkert? jag är så trött på att aldrig veta vart jag är på väg eller vart jag hamnar senare.
jag har haft gråten i halsen varje gång jag har kommit hem efter jobbet. vissa gånger brister det. inte för att jag inte vill det här, utan för att jag vill det så jävla mycket. iaf ett år eller ett par framöver tills jag vet vad jag verkligen vill bli. jag har sett mina föräldrar, mårten, mårtens föräldrar, vänner, släktingar bli så stolta för min skull. jag själv känner att jag lyckats för en gång skull. men hur länge håller det i dig? jag är så trött på att aldrig veta..
jag vill klara av det här. jag vill klara två jobb och känna att jag är värd det, att jag gör det bra. men jag känner mig värdelös ändå. jag känner mig inte som mig själv, jag känner att jag inte kan göra mitt bästa. och som grädden på bakelsen har jag blivit sjuk med. jag knaprar tabletter, äter clementiner, dränker näsan i spray men jag mår ändå bara sämre. imorgon vill jag vara frisk, va mig själv och gå till mina jobb och göra mitt absolut bästa. ha orken. fast det kommer inte hända än..
men jag har tur. jag har världens bästa pojkvän, världens bästa vän och världens bästa föräldrar.
Mårten, Nilla, mamma, pappa. Vad skulle jag göra utan er?
Rekommenderar
Beställde "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av Jonas Gardell från Bokbörsen. Endast 20 kr +frakt. Mycket värt det. Har redan läst den här boken en gång tidigare men det är så förbaskat bra! Så jag rekommenderar boken stark, den är skriven med både humor och förtvivlan om människor vardag. Mitt i prick.
