jag inser hur lätt det är att säga något och sedan skjuta upp det. hela jag skriker inombords, jag vill inget annat än att gå runt i min egna värld och göra saker jag känner för. impuls helt enkelt. det är så mycket som planeras, så mycket som ska styras med. jag finner ingen ro, jag går på högvarv för ingenting egentligen. för det är så dom har sagt. jag ska göra det jag känner för, just för att jag ska kunna finna ro och så snart som möjligt hitta tillbaka till verkligheten igen.

Vad är ditt mål?
Vad vill du göra?
Hur känner du?
Vad tänker du på?
Hur mår du?


jag vet inte.