jag vill kunna trycka på delete. jag vill kunna radera allt ur mitt minne och låta det aldrig mer komma tillbaka. alla ord jag hör, alla blickar jag ser får mitt inre att blekna. jag blir ledsen men samtidigt så arg. det räcker nu. jag har hört tillräckligt av "hur jag är" och "vad jag har gjort". ni kan få säga hur mycket ni vill om mig, ni kväver mig redan. jag kan snart inte andas längre, jag vet snart inte vem jag är.

och varje dag, känner jag också den största plågan. att jag inte duger. jag vill inte se mig själv i spegeln och tänka hur ful, äcklig och fet jag är. jag vill inte gå på stan och känna att allt jag provar sitter så fel på mig. jag vill inte känna mig ful när jag ska gå ut en kväll med mina vänner. jag vill verkligen inte känna såhär längre. för varje morgon, varje dag och varje kväll finns den känslan inom mig. jag vill kunna se mig själv i spegeln och känna mig snygg eller åtminstone söt. jag vill inte känna den paniken varje dag över vad jag kan ha på mig för att dölja allt jag själv knappt står ut med att se. jag önskar jag kunde vara positiv mot mig själv som jag är mot allt annat, jag vill kunna se mig själv som en tjej med själförtroende och självkänsla. jag vill vara precis den tjejen, med drömmen som verklighet.

och när jag inte tror på mig själv så skulle jag önska att mina föräldrar kunde göra det. men det handlar alltid om vad jag ska göra, hur mycket jag har att göra. jag önskar bara jag kunde höra att jag gjort något bra någon gång. en klapp på axeln eller en kram. men jag känner mig varje dag som en värdelös dotter och nu mer värdelös än innan. jag har ingen ork att göra något, jag har inget mål i livet längre. jag är så trött på att alltid försöka leva upp till krav som jag aldrig kommer att uppnå. jag är så trött på alla ord och allt tjat. jag är så trött på att må så dåligt och trött på att försöka vara någon jag verkligen inte är.


för varje dag är en kamp