Igår innan jag stack till jobbet hade jag ett jävligt fint telefonsamtal faktskt. Att prata med någon som faktiskt känner en mer än sig själv(?) är på något sätt skönt. Man behöver inte ens avsluta en mening för att bli förstådd. Man behöver inte ens berätta allt, det räcker med ett ord och hela historian är klar hos den personen. Men igår var jag liksom tvungen att berätta mer än så, jag bubblade över. Det var skönt att bara få ur sig allt till en person som vet en utan och innan till, som känner till alla ens egenskaper men som ändå bara låter allt vara, för det är ju ändå redan gjort. Jag kände mig så himla lätt efter det, det var så skönt och nu kan jag liksom börja om på nytt.

Idag efter skolan åkte jag direkt till mjölby för att käka lite med Karin och vi babblade på rätt bra och fick massa bra saker sagt. Sen på vägen hem svängde jag förbi Elina och vi satt i hennes kök och pratade om lite mer specifika saker och ja, jag är så himla glad över att vissa verkligen förstår mig. Andra gör verkligen inte det, och då trivs jag inte och vill inte ens försöka, då ger jag upp. Men med vänner som står en nära är det värt att försöka ifall det uppstår problem.


Nu har jag lättat på mitt hjärta ganska rejält så inatt bör jag sova gott annars är det något annat fel på mig alltså.